Maud Molins handskrivna resedagbok om M/S Gripsholms Östersjökryssning den 7-17 augusti 1933

SEK250.0

33 st. 300 dpi skannade tryckbar bilder; PDF-filer, olika storlekar,

från 61 sidor “M/S Gripsholm Östersjökryssning handskrivna resedagboken”

Du kan hitta hela texten av resedagboken, nedan.

Share

Email

Beskrivning

Resedagbokens författare Maud Molin är förmodligen, civilingenjör Erik Gunnar Nikolaus Molins första fru, som skilde sig från honom år 1932.

Maud Astrid Molin (Goldkuhl) föddes 7 juni 1891 i Göteborg. Hon var dotter till grosshandlaren Albin Mauritz Goldkuhl och Annie Ellen Pearson. Maud Astrid Molin (Goldkuhl) dog 20 januari 1993 i Solna, när hon var 101 år gammal.

Hela texten av resedagboken:

Gripsholms

Östersjö-kryssning

den 7-17 augusti 1933

till

Helsingfors m. Sveaborg, Leningrad, Reval, Visby, Danzig och Zoppot.

Att jag kom att medfölja på denna resa berodde dels på ett stort intresse för att med egna ögon få se något av Sovjet-Ryssland, dels på önskan att under en kortare färd få erfara hur pass trivsamt det kunde vara att medfölja en sådan Atlant-jätte som Gripsholm, vilken är så overhört mycket större än Stella Polaris, som jag känner så väl sedan våren 1932.

Självklart kan det inte bli samma ljusning över en kort färd runt Östersjön, som vad det blir över en lyxresa under flera veckors tid till Söderns underbara länder, men det får man heller inte vänta sig. En rekreation är det under alla förhållanden att resa, och då man dessutom får se en glimt av Sovjet-Ryssland, som kan uppvisa syner, som inget annat land i världen kan, då måste man ju säga, att resan givit behållning!

Avfärden skedde från Göteborg måndagen d. 7de aug. kl. 11 e. m. under musik och avsjungande av “Du gamla, du fria” samt avviftning av nära anförvanta.

Tisd. den 8de och onsd. d. 9de aug. tillbringades på havet på väg till Helsingfors. Särskilt onsdagen var en strålande het sommardag, varför tiden mest användes till att sola sig, till däckspel, fototagning, samt till att studera sina medpassagerare. För övrigt så gällde det att uppöva sitt lokalsinne, så att man så fort som möjligt kunde finna sig tillrätta på denna Atlant-jätte, som har sådana kollosala avstånd, och som kan taga emot omkring 700 passagerare. Det sades också, att vi på denna färd voro ungefär så pass många.

Människor av alla typer voro här sammanfärda, t. o. m. kunde man på för en av medersta däcket få beskåda en samling bolsjeviker, män, kvinnor och barn, som Förenta Staterna avpoletterat, och som skulle landsättas i Helsingfors.

Till Helsingfors

Nordens vita stad”, anlände vi torsdag morgon d. 10de augusti.

Vädrets makter voro oss ej bevågna, så vid vår landstigning visade Helsingfors sitt tristaste anlete i regn.

En rund tur i bilar företogs, men självklart blir det inte samma sak att se en stad i mulen väderlek som i sol.

Först gick färden förbi en del vackra villa-kvartér.

En guide fäste vår uppmärksamhet vid Lönnrots-statyen, rest av nationen som ett äreminne över Elias Lönnrot, vilken gått från gård till gård i Karelens ödemarken och upptecknat de gamla finska sagorna, motsvarande Grekiska gudasagan, och fogat dem samman till “Kalevala”, Finlands stora nationalepos.

Monumentetframställer Lönnrot och Kalevalas stora sångare och hjälte Väinämöinen, som här ses spela sin kantele.

Vidare foro vi förbi Operan samt Finlands bank. Utanför dem sistnämnda finnes en staty av J. W. Snellman, framstående statsman.

Vi stego sedan ur bilarna vid den vackra Nikolaj-kyrkan, som är belägen vid Senatstorget, och framför vilken en ståtlig trappa breder ut sig.

Det hade klarnat, så det gick att ta ett par fotos.

Nikolaj-kyrkan i Helsingfors, d. 10 aug. 1933

Det större fotot är taget av mig, och det mindre av en svensk som jag jämte en danska hade sällskap med. Längst med till vänster synes jag samt bredvid mig den nämnda danskan.

d. 10de aug. 1933

Det mest imponerande, som vi sågo i Helsingfors var Riksdagshuset, som är nytt sedan 2 år tillbaka. Jag måste säga, att detsamma är magnifikt i sin monumentala skönhet och hypermodernitet. Det förefaller blott otroligt, att det kan finnas medel att slösa på något sådant i en tid av depression för alla land.

Vid Järnvägstorget stannade till sist våra bilar, var Stationshuset, (1919) som anses vara en av de skönaste byggnaderna, är beläget, och vars byggnadskonst betecknar en epok.

Vidare se vi vid torget Finska Nationalteatern samt konstmuseet Ateneum. Det sistnämnda rymmer en myckenhet modern konst, speciellt finländsk.

Detta foto visar mitt trevliga sällskap i Helsingfors, en danska och en svensk, på trappan till Riksdagshuset.

Mitt ovanstående foto visar Gripsholm på redden i Helsingfors.

Efter rundturen i staden intogs en hastig lunch å Gripsholm, varefter vi åter gjorde oss startklara, denna gång för en utfärd till Sveaborg. Vid 3-tiden anlände ångfärjan “Suomi” för att föra oss dit.

Vädret hade klarnat, och solen tittade fram.

Efter en kort stund närmade vi oss Sveaborg.

den 10de aug. 1933

På fotot nedan synes till vänster kommandanten å Sveaborg, samt till höger musei-indtendenten.

Ett hjärtligt och vackert mottagande bereddes oss vid Sveaborg, det gamla, stolta fästet!

En musikkår stod uppställd på kajen och spelade “Du gamla, du fria”, Finska Rytteriets marsch m. m., samt den mycket älskvärde musei-intendenten mötte också och höll ett hjärtligt välkomsttal!

Sveaborg, som sedan 1918 på fınska heter Suomenlinna-Finlandsborg, är Helsingfors lås åt sjösidan.

Des moderna fästningsverk ligga långt ute i havet på en del större och mindre holmar.

Det gamla Sveaborg däremot ligger nära intill huvudstaden och är dess förnämsta sevärdhet. Förutom av turister har Sveaborg under de sista åren besökts av alla Nordens konungar.

Musei-intendenten var vår utmärkt trevlige ciceron på en grundlig rundvandring över dessa stänningsmättade holmar, som numera äro upplåtna till ett slags friluftsmuseum.

Föredrag vid Ehrensvärdsgrav d. 10de aug. 1933

På vargön under ovan avbildade monument ligger skaparen till Sveaborg.

Augustin Ehrensvärd begraven. Det var nämligen han som år 1749 på Vargö lade grundstenen till denna stolta fästning.

Vi samlades alla vid detta stilfulla monument, och här höll musei-intendenten ett intressant föredrag om Sveaborgs historia, var efter unisont sjöngs “Du gamla, du fria”.

Det var stämningsfullt, och när vi sedan med “Suomi” spelade till avsked, hade vi alla känslan av att ha varit välkomna gäster!

Hamnpaviljongen i Leningrad.

Mor och dotter, typisk bild av det fattiga ryska folket 1933.

Sovjet-Ryssland.

Leningrad.

Likaväl som den människa är intressantast, vars personlighet skiljer sig från det vardagliga genomsnittet, likaväl är det en speciell upplevelse att få se något, om så blott en glimt, av ett land, som kan uppvisa syner av sällsynta mått från världshistoriska skeden, där det förgångna och nuet är himmelsskriande i sina kontraster!

Genom hörsägner och litteratur vet man i allmänhet så litet om ett främmande land, det är först när man ser detsamma med egna ögon, som bilden blir klar!

S:t Petersburg – Petrograd – Leningrad.

Låt oss se tillbaka!

Sankt-Petersburg efter Peter I. Den ståtliga staden av marmor och granit vid den breda Neva, glansen av de kejserliga palatsen med sina despoter och allenahärskare: Katharina II, den vansinnige Paul, den religiöse Alexander I, därefter Nikolaus I, Alexander II och Alexander III, slutligen den siste tsaren Nikolaus II – detta var Sankt Petersburg.

Sedan kom Petrograd 1917, världskrigets och revolutionens stad. Härefter uppstod Leningrad, Lenins stad.

Vår vistelse i Leningrad var kort men oerhört intressant. Egentligen skulle vi haft 2 hela dagar därstädes, men det blev endast en kväll och en dag. Tidigt på morgonen d. 11te aug. anlände vi dit, men kunde ej komma in till kajen förrän på kvällen, på grund av lotsens försening. Bäst att utnyttja tiden emellertid! Bussar väntade, och dessa förde oss till en operett-teater!

Ryssarna äro kända för att vara framstående skådespelare, och oaktat den teater, till vilken reseledningen skaffat oss biljetter, var av enklaste slag, en fullkomlig lade belägen i en folkpark, so voro alla skådespelarna förstklassiga. Det uppfördes en vacker utstyrsel operett med motiv från tsarhovet. Publiken bestod av turister ock så själva folket. Några ordning var det ej, man kunde egentligen slå sig med var som helst, vaktat att priserna varierade kollosalt, det högsta var 15 svenska kronor. Under pauserna promenerade det in vem som helst av folket i torftighet och smuts och slog sig med på de platser, där vi förut suttit.

Det gällde sedan af ej tappa bort sitt sällskap, fy då hade man säkert aldrig kommit tillrätta igen i det landet. Bussar väntade emellertid, som med vild fart återförde oss till båten.

Omedelbart intill kajen, där Gripsholm förankrat, låg en liten hamn paviljong, vilken synes å min först insatta bild av Ryssland.

Där inne fanns en liten folkrestaurang samt även en stor hall, där exclusiva varor, såsom underbara målningar, skulpturer, altardukar, prydnadssaker av alla slag samt skinn, salufördes till turister av språkkunniga biträden.

Lördagen de 12te augusti voro vi tidigt uppe på morgonen. Då detta var vår enda heldag i Leningrad, gällde det att ha ögon, öron och alla sinnen öppna.

Långa filer av bussar väntade nere på kajen på oss, och en del språkkuniga guider medföljde. Just som den buss, vari jag satt, skulle sätta sig igång, steg en ung, torftigt klädd flicka upp på fotsteget, var hon håll sig över en timme. Några trodde, han var anställd för att spionera på oss.

Utfärden i leningrad var anordnad av Sovjetryska resebyrån, och vaktat ryssarna ej tillåta turister att se bakom kulisserna, så bereddes oss upplevelser och syner, som inget annat land kan bjuda, och tillräckligt fingo vi se för att föstå, hur det ryska folket har det.

Först och gränst på färden genom stadens gator hinna vi iakttaga en hel del. Var vi sågo var det endast fattigt, smutsigt klädda människor. Alla kvinnor bur o huvuddukar, en del voro utan strumpor. Överallt på gatorna var det långa livsmedelsköer utanför affärerna. Hela uppsjöar av barn syntes till. Ingenstädes ser man till någon annan klass än själva folket.

Spårvagnarna voro överfyllda ab torftiga människor, och egendomligt var det att se, att dessa fordon utan endantag voro styrda av unga pojkar eller flickor med fabriksmässigt utseende eller av gamla kvinnor, alla klädda i sina vanliga kläder.

Vårt första mål gällde tsarernas forna sommarpalats, Tsarkoje Selotsarens by – numera kallad Djetskoje Selo – barnens by, som ligger utåt jandsbygden. Namn ombytet antyder, att en del av de hemlösa barnen, de s. k. “vilda”, som omkändertagits av Staten, fått sitt hemvist där utåt den byn. Vi sågo även ett par gånger under färden en liten skara av dessa barn med en ledarinna.

Det var bortåt 1,5 timmes bussfärd på en fruktansvärd knagglig väg, belagd med kullerstenar. Bussarna körde med stark fart, och vi kastades nästan upp i taket.

Landsbygden var karg på allt sätt, och det fanns ingenting vackert att se. Tvärtom, överallt så kantades vägen av förfallna hus.

Å bussarna stannade ett tag, kommo kamerarna till användning. Själv tog jag ett foto av några av befolkningen, se nästa sida!

Mitt foto av några ryska bönder utåt landsbygden till Leningrad d. 12te augusti 1933.

Ett litet hörn av Tsarskoje Selo.

The Catherine Gate.

En bild av Tsarskoje Selo från motsatta sedan.

Äntligen nådde vi Tsarskoje Selo, sommarpalatset, som var Katarina IIs praktverk. Genom the Catherine Gate, som synes ovan, körde vi fram till denna imponerande byggnad, som lär innehålla 800 rum, därav 56 i fil.

Vårt besök i Tsarskoje Selo d. 12te aug. 1933 blev en verklig inlevelse i det förgångna, samtidigt som vi kände oss i en verklig sovjetrysk miljö. Det var nämligen ej endast turister, som besågo praktrummen, utan här & där syntes också en grupp av ryska arbetare och barn som strövade ikring, och egendomligt var det att se, att de som fått förtroendet som vakthavande i dessa palats, där glansen av aristokratien förut strålat, voro trashankar av folket.

Tsarskoje Selo har en egen kyrka, och det var denna, vi först beträdde. Kortet å föregående sida visar ett litet hörn av kyrkan med det allra heligaste lilla rummet längst in. Det kan dock ej ge någon riktig föreställning om den intensiva skönhet och prakt, som brede ut sig för våra blickar.

Oaktat jag sett en hel del av vad de katolska kyrkorna i Italien, ej att förglömma S:ta Anna-katedralen i Las Palmas, kan bjuda av skönhet, så kände jag mig även här alldeles överväldigad!

Högblå väggar, rikt ornamenterade och täckta med underbara målningar föreställande Kristus på korset och allehanda bibliska personer och madonnor, praktfullt guldinramade. Magnifika ljuskronor och kandelabrar.

Från denna stora sal, kommo vi in i ett mindre rum, det allra heligaste, där det fanns skatter och ett underbart altare.

Tsarskoje Selo

Det mindre rummet i kyrkan fick förr ingen dam beträda.

En trappa upp fanns det ett rum med stora fönsterrutor emot kyrksalen. Härifran brukade kejsarinnan följa gudtjänsten.

Sedan gingo vi genom en vändlig fil av praktgemak, och engelsktalande guide medföljde, som berättade för oss det viktigaste om varje rum och en hel del om dem, som levat där.

Nedanstående bild visar “Lyons room”. Såväl väggar som hela möbeln voro täckta med de mest utsökta silkesbroderier i kinesiskt mönster.

Tsarskoje Selo

The amber room”, bärnstensrummet i Tsarskoje Selo. Å bilden synes den långa gång, genom vilken vi gingo från rum tills rum.

Det var en sagolik prakt i dessa privatrum, festgemak och gallerier!

Bärnstensrummet, som synes å bilden ovan, skänktes av fredrik d. store till Peter I. Väggarna äro helt täckta av bärnsten, och hela inredningen från golv till tak såväl som varje sak i hela rummet är av bärnsten. Detta rum är ett fullkomligt konstverk av oskattbart värde! Därinne finnes porträtt av Peter I och kejsarinan Katarina II.

Det berättas, att tsaren sydde ihop fickorna på ministrerna, för att dessa ej skulle stoppa dyrbarheter på sig!

Tsarskoje Selo

Great hall i Tsarskoje Selo.

Ovanstående bild visar tronsalen, 35 mtr. İ längd. Hela väggarna äro täckta av speglar och kandelabrar.

Kejsarinnan hade 2 st. privata matsalar.

Muséet har dukat ett middagsbord, som vi sågo i Catherine Palace.

Tsarskoje Selo

Green Dining-room

Här synes den s. k. gröna matsalen. Många rum hade vita eller högblå väggar med underbara fresker eller guldutsirningar. Dyrbara tavelsamlingar fingo vi även njuta av. Överallt fanns det också prydnadssaker av alla slag.

Denna lilla hemtrevliga vrå, som synes å bredvidstående kort, kallades för “the snuff box.” smusdosan.

Cameron Gallery” i Tsarskoje Selo.

Tsarskoje Selo

Ovanstående byggnad utgör en del av Tsarskoje Selo. När vi besett tidigare omnämnda praktrum, kommo vi ut på altanen, var jag inte kunde låta bli atta ta ovanstående vy, oaktat en ryss med ett hemskt utseende och laddat gevär stod mitt i vägen, som synes, och vaktade. Vi fingo ej lov atta fotografera vad som helst, men någon censur av ryssarna blev det i alla fall ej utav, då stor brådska rådde i sista minuten, så att Gripsholm skulle kunna avgå på utsatt tid.

Tsarskoje Selo, Alexander Palace.

Vi gingo sedan till fots genom en vacker park för att bege oss till det mindre sommarpalatset, Alexander Palace. Här fingo vi se en hel rad av kejsarinnans och tsarens intima privatrum, vilket givetvis var mycket intressant.

Det var här, som Nikolaus II vistades kvällen innan revolutionen, och det var här, som han blev arresterad. Vi sågo även den dörr, genom vilken tsaren fördes ut efter arresteringen. Datumvisaren på hans skrivbord hade “stannat” på den 31 juli 1917.

Tsarskoje Selo, Alexander Palace.

Cabinet of Nikolaus II.

Kortet ovan visar ett hörn av Nikolaus IIs arbetsrum, vilket var byggt i form av en kajuta. Det berättades, att tsaren ej hade försett sig med telefon, då han hade aversim emot atta telefonera. Det nedersta kortet visar ett av kejsarinnans privatrum. Deras rum voro överhopade med familje porträtt. Mycket prydnadssaker fanns också överallt. Dessa privatrum gåvo en fläkt av hemtrevnad, medan i det först besökta sommarpalatset det endast var parad & praktrum.

Tsarskoje Selo, Alexander Palace på avstånd.

Detta fotoföreställer mig, bredvid synes en ryss och även i bakgrunden en del ryssar.

Båda dessa stora fotos äro tagna utanför Alexander Palace, tsarens sommarpalats.

Som synes så kan jag utan överdrift säga, att vi turister hunnit med stora upplevelser under några få morgontimmar.

Efter att ha gjort återfärden till Leningrad på samma knaggliga väg som till palatsen, tyckte vi oss vara förtjänta av en bit mat. Vi rastade således å Hotel Europe, som är det största hotellet. Där voro vi väntade, och ett långbord hade dukats i en enorm, långsmal sal.

Måltiden bestod av bröd, smör, på bredda smörgåsar, marmelad, bakelser samt en äggrätt, Smörgåsarna sågo oaptitliga ut och smöret var dåligt. Ett glas var placerat bredvid var & en med en dryck, som skulle föreställa kaffe, men som ej hade någon som helst smak. Man kunde ju förstå, att det var mycket dåligt ställt med allt vd livsmedel heter.

Emellertid så spelade en briljant rysk balalaika-orkester, och stämningen var god. Efter en stund voro vi redo att bege oss ut för att studera själva Leningrad.

Peter Pauls – fästningen

Bussar körde oss över en av Newas broar fran till ovan avbildade fängelse, som tidigare använts för politiska fångar. Här hade hundratals försmäktat, och det berättas om dem som tillbringat 20 år ab sift liv där. Mörkrum fanns för att tvinga dem bekänna.

Vi gingo genom de smala, trista gångarna och in i en hel del av de kala, halvmörka cellerna, där endast ett mindre fönster fanns uppåt taket. İ flera celler fanns det vaxfigurer, som föreställde fångar, och som gåvo ett livslevande intryck, bl. a. en man i en säng i en cell och en kvinna sittades vid ett bord i en annan cell.

Isaaks – katedralen

Denna katedral är en enorm byggnad såväl till omfång som till höjd, vilket dock ej framgår av mitt foto, som är taget på något avstånd.

Alexander I önskade bygga en kyrka, som skulle överträffa alla andra i Europa. Den är överväldigande i sin höjd, och här kan Foucaults pendelförsök utföras. Arkitekten Monferrand byggde på denna kyrka under 4 årtionden. I och ikring densamma finnes 112 marmorpelare, som alla äro huggna ur ett stycke.

Det anmärkningsvärdaste med denna katedral är, att Sovjet mitt bland alla kyrkliga skatter låtit anordna ett anti-religiöst museum, vilket i sin hädiskhet ger ett beklämmande intyryck!

Att få bese

Eremitaget

är en verklig upplevelse! Det är den byggnad, som inrymmer den världsberömda konstsamling, som tillhörde Tsarernas vinterpalats, vilket sistnämnda genom en lång gång är förenat med Eremitaget.

En lång och ståtlig mettbelagd marmortrappa med skulpturer å ömse sidor, bildade en mycket stilig entrée.

Vi fingo om se en underbar tavelsamling, som säges endast kunna jämföras med den i Louvren.

Eremitaget

odödliga mästerverk funnos här av de största målarna, såsom, van-Dyck, Leonardo da Vinci, Rafael, Rubens, Tizian, Botticelli. Rembrant-samlingen sägas vara den eikhaltigaste i världen. Bl. a. sågo vi där “Den förlorade sonens återkomst”.

Men här finnes ej embart en tavelsamling, utan en del oerhört ståtliga salar innehålla också konstföremål från 6 årtusenden av allehanda slag, såsom en ädelstens-samling, silver, porslin, glas, bronz och keramik, emalj. Även en stor vapensamling aom var sinrymd i en mycket ståtlig sal, där ryttare, iklädda rustningar, sutto på bepansrade hästar. På Malta, i Guvernörs-palatset, har jag även sett en liknande stor vapensal, som påstås vara en av de förnämsta i världen, men denna var ej lika imponerande som den i Leningrad.

Konstföremålen äro hopsamlade från många olika land, bl. a. från Egypten, Grekland och Italien.

Bland annat fanns också en del vacker skulptur.

Jag måste säga, att den ena salen var magnifikare än den andra, och allt var av största skönhetsvärde!

Oerhört intressant var det också att få vandra igenom Vinterpåalatset, där generationer av tsarer bott under vintrarna.

Detta praktfulla palats är byggt i barockstil av Bartholomäns Rastrelli och är det dyrbaraste av alla konungsliga och kejserliga åalats i hela Europa. Det har mer än 1000 salar. Dess fasad är berömd för sina rika dekorationen.

Vi hunno se en hel massa av Nikolaus IIs privatrum, såsom hans arbetsrum och hans sovrum, även en stor leksaksbil talade om tider, som svunnit.

Även gingo vi igenom en del mottagningsrum. Den stora festsalen var magnifik, med 2 rader underbar skulptur i dess mitt. Dyrbara ljuskronor, speglar och porträtt gåvo festlig glans. Men demänniskaor, som givit glans åt detta palats äro borta, och tankarna gå tillbaka till de historiska dagarna 1917, då revolutionära trupper stormade detsamma, och Sovjet gjorde sig till herrar på täppan.

Efter denna enastående innehålsrika dag med dess unika förevisningar var det tid att gå ombord å Gripsholm, som skulle avgå på kvällen. Den som har ögon att se med & öron att höra med måste känna sig gripen av besöket i Leningrad.

En musikkår ur röda armén spelade på kajen till avskedshälsning vid Gripsholms avfärd!

Estland.

Reval (Tallinn.)

Till Reval anlände vi d. 13de augusti. Staden har en vacker hamn. Barkasser förde oss i land, och under morgontimmarna företogs en 3 timmars bilfärd genom staden, varvid urstigning skedde vid de förnämsta sevärdheterna.

Reval (Tallinn) grundades år 1219 av danske konungen Valdemar II och har under 700 år turvis regerats av danskar, tyskar, svenskar och ryssar. Invånarna utgöres till omkring 87 % av ester, för övrigt finnes ryssar, tyskar och svenskar.

År 1719 föll Reval i ryssarnas händer, men Estlands lyckades efter revolutionen i Ryssland 1917 befria sig från det väldet, och år 1920 erkändes landet som en självständig stat.

Vårt första intryck av reval var lugn, ordning och välklädda människor, vilket utgjorde en stor kontrast mot vårt besök i Leningrad, där armod och en viss osäkerhetskänsla för turister gjorde sig gällande.

Reval är en vacker, gammaldags stad, och välskötta planteringar syntes överallt.

Reval

d.13.8.1933

Genom den vackra park, som synes å nedanstående foto promenerade vi fram till ett monument, som var rest till minne av ett förlist ryskt fartyg. Se fotot ova. Härifrån var det utsikt över havet, och härifrån sågo vi Gripsholm, som låg så vackert på redden.

Vidstående 2 fotos visa Brigittenklostret, som påminner mycket om kyrko ruinerna i Visby.

En trevlig sandstrand finnes i Reval, och vid ett hastigt besök där togs detta foto av mig.

Ryska kyrkan i Reval är en sevärdhet, vacker som den är både till exteriör och interiör. Mitt foto tog jag i sommarsol. Några resedeltagare synes på ingång.

Det översta kortet visar den mycket vackra interiören av Ryska kyrkan, och det nedersta visar tsar Nikolaus II efter ett besök därstädes år 1908.

Riksdagshuset

Rådhuset

Börsen

S:t Glai-kyrka

Reval

Vi besågor en del av de förnämsta byggnaderna, såsom parlamentet, som har en mycket stilig sal.

Nikolai kyrka innehåller i ett avsides rum en mycket berömd tavla “Dödsdansen”, som lär vara värd 10 milioner kr. En kopia lär finnas i Lübeck.

Vidare besågo vi rådhuset och Domkyrkan. I rådhuset finnes Karl XIs & drottn. Kristinas porträtt. I Domkyrkan (1300-talet) ligga en del svenskar begravna. Uppifrån en höjd var det en vacker utsikt över staden!

Utanför Norra ringmuren.

Ett litet part vid Norra ringmuren.

En av ingårgarna till Botaniska trädgården.

Till den gamla staden, vars skönhet aldrig förbleknar, Visby kommo vi även på Östersjö-färden! Den 14de augusti tillbringade dagen där i strålande sol.

Havsbild.

Krutttornet.

Gammalt gatuparti.

Visby.

Här är jag hemmastadd och önskade därför ej medfölja på den anornade rundturen.

Här föredrog jag att ströva ikring för mig själv och njuta av platsens frid och naturens fägring!

En vacker fontän.

Botaniska trädgården.

Ett hörn av ringmuren.

Vägen till Snäckgärdsbaden.

Gammalt gatuparti.

Visby,

kyrko-ruinernas och rosornas stad!

Danzig

Det var en strålande vacker sommardag den 15te augusti, när Gripsholm förankrade en bra bit utanför danzig. En ångslup hämtade oss kl. 9 på morgonen, och det blev en lång sjöfärd in till staden, hela 5 kvart, först på öppna havet och därefter utmed en kanal.

Härovan synes ett panorama över “the Queen of the Baltic”, I mitten höjer sig S:t Mary’s Cathedral, som är den femte kyrkan i storlek i världen.

Danzig är helt och hållet en fri stad. År 1920 gjorde den sig självständig ifrån Tyskland. Huvudsakligen tyskar bo där, och invånarantalet för Danzig med omgivningar är 370.000. Trä och kol, socker & spannmål exporteras. Stora industriella företag finnas, såsom skeppsbyggerer samt “Lachs” sockerfabriker, vilka äro världskända.

Danzig.

När ångslupen sakta gled in i hamnen för att lägga till vid Grüne Brücke, såg jag genast, att det var en intressant och vacker stad. En rad med gamla patricierhus kantade hamnen.

En rundtur till fots företogs. Det rådde ett rörligt liv på gatorna, och Danzig ger en fläkt av storstad, oaktat den är av ålderdomlig prägel.

Besök gjordes i Maria-kyrkan, som byggdes 1334, och som är en av Östersjö-ländernas mest betydande byggnadsverk. Den innehåller bl. a. Hans Memlings berömde målning “Yttersta domen”, som är intressant i all sin ödesbetonade hemskhet. Kyrkan har enorma pelare och höga fönster. Å bilden å föregående sida synes densamma i mitten med sitt massiva torn och en del av de smala.

Här bredvid å bilden synes rådhuset, som är byggt i gotisk stil, och som är en av de förnämsta byggnaderna från 1400-talet. Det smala tornet med spiran, som är 280 fot högt, renoverades 1560.

En del vackra målningar syntes kring tak och väggar.

Ett gammalt patricierhus.

Danzig.

Bl. annat besågo vi även Uphagen-huset, som är ett väl bibehållet privathus från rokoko-tiden. Vi gingo genom en fil av rum, där solen silade in genom de gammaldags fönsterna och belyste de vackert målade dörrarna. En hel del med gammalt, fint porslin och glas fanns bibehållet där inne.

Artushof, en gammal förlustelselokal besöktes även.

The Abbot’s Palace at Oliva, now a museum.

Oliva vid Danzig.

Därefter förde bussar oss till den gamla klosterkyrkan Oliva, som ligger strax utanför Danzig.

Densamma är berömd för sin orgel och dess underbara klockspel. När vi trädde in i kyrkan, brusade orgeln emot oss, och därinne fingo vi sedan njuta av den en lång stund. Den utgör tysken Wolffs livsverk, han byggde på den i 50 år.

Omgivningen vid klosterkyrkan var mycket vacker, vilket ovanstående foto visar. Å föregående sida synes i Oliva i en vacker park f. d. abbotens palats, som numera är ett museum.

Zoppot

Efter att ha besett Danzig & Oliva foro vi ut till Zoppot, där lunch intogs i Kasinots restaurang. Mondän plats. Vackra planteringar, mycket affärer, plage, kasino, lång bygga ut i havet.

Zoppot

Plagen tycte jag dock ej kunde jämföras med de bästa, som vi ha i Sverige.

Ett kortare besök i spelsalarna gjorde vi också. Dessa äro ej särskilt eleganta, åtminstone ej jämfört med de i Monte Carlo.

En ångslup förde oss sedan från långa byggan ut till Gripsholm.

Interiör av ett par av spelsalarna.

Kommentar

Det finns inga kommentar ännu.

Bli först med att kommentera “Maud Molins handskrivna resedagbok om M/S Gripsholms Östersjökryssning den 7-17 augusti 1933”

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*